Mortal Kombat

Filmer baserade på tv-spel blir inte bra. Så är det helt enkelt. Ingen vet säkert varför varje försök till att översätta ett spel till bioduken alltid misslyckas, men alla vet att det är ett garanterat faktum. Super Mario Bros, Far Cry och Resident Evil är alla spel som fått filmer baserade på sig utan större framgång. Jag kan inte komma på en enda tv-spels film jag sett som faktiskt varit bra.

Men jag kan komma på en som var så dålig att den var fantastisk.

Mortal Kombat, regisserad av Paul W.S. Andersen (Som också regisserade Resident Evil filmerna), är en film från 1995 baserat på det populära fighting-spelet Mortal Kombat. Spelet var varken det snyggaste eller tightaste fighter-spelet på marknaden, men det var det mest brutala. “Fatalities”, som de kallades, avslutade varje match med att förloraren blev lemlästade på olika groteska sätt av vinnaren. Mortal Kombat filmen däremot är tämligen lam vad gäller våld. Det finns inga exploderande huvuden eller fall från höga broar som slutar med ett dopp i ett hav av vassa spikar. Istället finns det skådespeleri så överdrivet att det är delikat, dialog så kass att det är roligt, fightscener så klumpiga att de är vackra, och en story så galen att den är charmig. Inget med den här filmen är bra, men allt med den är underbart.